För den stora massan var den amerikanska konstnären Jeremy Blake kanske mest känd för de abstrakta mellansekvenserna i Paul Thomas Andersons Punch-Drunk Love. Tonsatta av Jon Brions skeva nöjesfältsmusik är det som att se en målning av Mark Rothko komma till liv; konturlösa mönster och former som sjuder och böljar över skärmen i en oupphörliga rörelse, i samma färggrant grälla utryck som var så signifikant för den lettisk-amerikanska Rothko.
Jag har alltid tyckt om de där sekvenserna, de bidrar till filmens drömskt svävande inramning och gestaltar – i samspel med soundtracket – den oordning som ockuperar protagonisten Barry Egans inre. I de brokiga färgernas oförmåga att komma till ro går det liksom att se den själsliga våndan. Det blir rentav en fysisk upplevelse.
Den nederländska trion Cocobolo menar att musik inte bara är något att man lyssnar på, utan också något man ser. De utgår alltid från en bild när de skapar, och det är i växelverkan mellan bild och ljud som en berättelse skapas. Det är måhända inte något revolutionerande tillvägagångssätt, allra helst inom den instrumentala traditionen, där trion är verksamma. Flera av den klassiska musikens främsta tonsättare, däribland Tjajkovskij, komponerade ofta utifrån en specifik sinnlig förlaga.
Men Cocobolos ambition är ändå både beundransvärd och anslående; den mjuka och följsamma discofunken på debutalbumet Consider It Done har onekligen filmiska kvalitéer, som i sina bästa stunder blir en angelägenhet för fler sinnen än hörseln – som om melodierna, likt Blakes digitala konst, vore färggranna och ideligen föränderliga dyningar.
Att Consider It Done ofta är precis lika fjäderlätt och ömt medhårdsstrykande som genregiganterna och tydliga inspirationskällan Khruangbin är förstås inte heller någon nackdel. Och precis som Texas-trion balanserar Cocobolo hela tiden på ganska betryggande avstånd från den för genren så förrädiska retrogränsen.
