Det skrivs för få manifest nuförtiden. I det rådande
kulturlandskapet, där det gång på gång blir smärtsamt uppenbart att de stora
aktörerna skor sig på de i sammanhanget marginaliserade visionärerna, borde
ställningstagandet för solidaritet och rättvisa skörda långt fler deklarationer
om sakernas tillstånd – för att inte tala om uppmaningar till revolution!
Men det har gått lite trögt.
Jag tror emellertid att viljan finns. Eller, jag vet att
viljan finns. Under det halvår som jag haft förmånen att driva den här sidan
har jag stött på åtskilliga röster (artister, skivbolag, agenturer osv.) som
belyst behovet av framåtrörelse och pånyttfödelse i musikbranschen; ett
nytänkande och uppkäftigt förhållningssätt som sätter det lilla före det stora
– eller varför inte eftertänksam kvalitet i stället för serietillverkad massa?
All framåtrörelse värd namnet måste få sin upprinnelse
någonstans. Sitt startskott. Det är egentligen det enda som krävs: att en ensam
aktör vågar ta det berömda bladet från munnen och peka med hela handen.
Och jag hoppas innerligt – och väljer att tro! – att den
handen tillhör CIVIL POLIS och En man utan referenser, samt deras
lika välformulerade som pricksäkra manifest.
Jag kan bara se till mig själv. Faktum är att jag inte kan
minnas när jag senast på förhand var så här totalt absorberad av ett album – så
till den grad att jag till och med valde att inte lyssna på det på över ett
dygn, eftersom det var en så sällsynt och spännande plats att befinna sig på.
Att få vänta och längta, verkligen längta. Här ska det, för ordningens skull,
påpekas att jag sedan tidigare vill mena att CIVIL POLIS är en av landets allra
mest spännande akter. Avhållsamheten kom alltså inte av bristande intresse –
snarare tvärtom.
Det är en bedrift i sig: att med hjälp av en skriven
programförklaring som redogör för läget i Daniel Eks och andra falska
tech-anarkisters skeva skuta, skapa uppståndelse kring ett enskilt verk. I ett
klimat där albumet som konstform är rödlistat – i vissa sammanhang rentav redan
utrotat – är det inget annat än en triumf. För musikkonsumtionen i allmänhet,
som länge tyngts ned av en enormt oklädsam och genomblöt slit-och-släng-filt,
är det rentav livsviktigt.
Men hur låter En man utan referenser då?
Bortom ord och ideologi?
Jo, precis så som man föreställer sig att en grupp som
författat ett bitskt manifest, och etablerat en egen streamingtjänst som sätter
den skapande artistens bästa i katapulten, ska låta. Det är gränslöst vackert
och innerligt stökigt, med ett sådant rakryggat patos inför den egna visionen
att ingenting – verkligen ingenting! – utomstående rår på ambitionen. Det är
alltså både omöjligt och onödigt att särskilja ord och ideologi från musik; de
bör snarare ses som en snillrikt paketerad helhet.
För CIVIL POLIS har, medelst sitt totala ointresse av att
rätta in sig i ledet för vad som anses hippt och modernt, blivit precis just
det: hippt och modernt. Skillnaden är bara att det hippa och moderna som det
hemlighetsfulla projektet förespråkar vilar på sunda, rättvisa och solidariska
grunder – till skillnad från grunder som etablerats av multimiljonärer som ger
blanka fan i hur det faktiskt låter, så länge den stora massan anser det vara,
ånyo, hippt och modernt och i förlängningen gör de rika ännu rikare.
Låter det bekant? Det borde det göra, för det är inget annat
än ren och skär punk vi har att göra med. Det låter förstås inte som Sex
Pistols – det vore egendomligt och sorgligt – men aggressiviteten och anarkin
är ganska exakt densamma. Och det sociala engagemanget; de råa och nakna
texterna är några av de bästa svenska texter om svenska företeelser jag hört på
mycket länge: ”för de som varken knarkar eller simmar måste världen allt se
konstig ut”.
En av de allra främsta och mest positiva slaggprodukterna av
streamingsamhället är den allomfattande genreupplösningen, något som CIVIL
POLIS hänger sig åt till perfektion på En man utan referenser.
Uttryckssätten – inte bara de musikaliska – är så många att de kan fylla
hyllmeter, och tillsammans bidrar de på sätt och vis till att legitimera CIVIL
POLIS som skapelse. Det är det spretiga som skänker dem sin identitet, och som
är så oemotståndligt.
Projektet, som i sin uppsättning tycks löst och fritt i
konturerna, skapar popmusik som är pricksäker och tydlig, liksom skräddarsydd
för att ifrågasätta en värld som inte ifrågasätter någonting, som bara följer
strömmen och tillåter sig duperas. CIVIL POLIS är antitesen till allt detta –
och jag blir så genuint lycklig att musik kan beröra så här 2025.
