Min farmor var väldigt förtjust i fåglar. Hon höll närapå
alla arter varmt om hjärtat, det var egentligen bara domherren hon hade beef med.
”Sitt inte där och dra ned snö”, kunde hon fräsa så snart hon siktade den
färgglatt iögonfallande finken i kikarens okular. Det kan, som så mycket annat från
barndomen, vara en efterkonstruktion förstås, men jag vill ådra mig att den där
kikaren alltid stod på fönsterbrädan i köket. Sommar som vinter. Att det
låg en vältummad fågelbok där vet jag emellertid med säkerhet. Jag brukade ofta bläddra i den där
boken, och hur jag än försökte kunde jag inte greppa hur den återgav fåglarnas
läten. Den fonetiska diktionen si-si-sy-du rimmade ju inte alls med hur blåmesen
faktiskt lät. Hur skulle det uttalas? Gick det ens att sjunga?
När jag initialt kom i kontakt med BITOI ska jag villigt
erkänna att jag blev en smula ambivalent. Dels tyckte jag projektet lät lite i
flummigaste laget, dels kom programförklaringen – att deras (påhittade) texter
bygger på fonetiska uttal av fågelläten – mig att förnimma frustrationen jag
kunde känna då jag förgäves försökte tyda fåglarnas språk, blott via bokstäver.
Som tur är har dock den utveckling som pågått kring den Kalifornien-bördige kompositören
och batteristen Carlos Niño de senaste åren kommit mig att omfamna det
flummiga. Den new age-flirtande jazz som Niño och hans vänner producerar, som
nådde en långt vidare publik i och med André 3000:s New Blue Sun (2023),
har hört till den senaste tioårsperiodens mest intressanta musik. Och
beträffande fågelsången; kanske kunde jag äntligen förstå hur det hörde samman.
BITOI är en akronym för Bass Is The Original Instrument,
och syftar till att enkom en ensam elbas står för hela orkestreringen, om man bortser
från den sublimt sakrala och undersköna rösterna förstås, som tillhör trion Alexandra
Shabo, Anja Tietze Lahrmann och Lise Kroner. Basen spelas av Cassius Lambert,
och emellanåt vill jag nästan åberopa fusk, för det borde inte vara möjligt att
få ett ensamt instrument – allra helst en elbas, som har ett ganska fyrkantigt rykte
– att låta så här extremt mångbottnat och varmt målande. Basslingorna går i vidslagna vindlingar,
ömsom fjäderlätta, ömsom aningen tyngre, hela tiden med en omisskännlig och experimentell
nerv, inte alls olik den som går igen i tidigare nämnda Carlos Niños slagverkande
gärning. Och tillsammans med sången, som både kan vara ödesmättad och salig,
både låta som finska och japanska, bildas ett ganska fantastiskt och inte minst
urkreativt och imponerande uttryck som kanske inte kommer mig att en gång för alla förstå det
här med fonetiska fågelläten, men som får mig att dra på såväl de mentala som de verkliga smilbanden
fler än ett par gånger.
