Antony Szmierek
Service Station At The End Of The Universe

Skivbolag: Mushroom Music
Utgivet: 28 februari 2025

Sedan långfilmsdebuten Bottle Rocket (1996), fram till fjolårets antologifilm, den alldeles underbara The Wonderful Story of Henry Sugar and Three More, som samlar fyra Netflix-finansierade kortfilmer med Roald Dahl som förlaga, har Wes Andersons främsta fördel som filmskapare alltid varit hans omisskännliga sinne för sammanhang. Att se en Wes Anderson-produktion, oberoende av dess individuella kvalité, känns alltid som att återvända till en bekant och umgängesvän värld. Ett universum där villkoren för livet skevar precis så mycket från den världsordning vi till vardags känner och är hemmastadda i att den intensifierar verkligheten och paradoxalt nog gör den lättare att förstå och hantera.

Att inrätta ett säreget universum, och befolka det med karaktärer, händelser och platser som rör sig precis utanför de cementerade normerna är också något som Manchester-sonen Antony Szmierek ägnar sig åt på albumdebuten Service Station At The End Of The Universe, med närapå snarlikt verklighetförhöjande utgång som Wes Anderson. Men där Andersons fantasi nästan alltid springer ur – och utspelar sig i – en belevad och högbördig miljö är Szmiereks infallsvinkel undantagslöst arbetarklassens, även om sinnligheten för det välvilligt excentriska i allra högsta grad även går igen hos den 32-åriga britten. Trogen sitt ursprung och arv skriver den före detta läraren Szmierek, som när en väldokumenterad förkärlek till litteratur och poesi, in sig i en urbrittisk tradition där grå vardag är själva förutsättningen för att drömma. För att finna det stora och världsomvälvande i det anspråkslösa. Och han gör det med samma diskbänksfilosofiska pregnans som alltid varit förebilden Jarvis Cockers claim to fame.

Rent musikaliskt utgör EP-titeln Poems To Dance To (2023) en förhållandevis uttömmande och ackurat programförklaring på Szmiereks gärning. För här har vi med en sällsynt välfunnen fusion av dansmusik och spoken word att skaffa, en fingertoppskänslig förening som bygger fin balans mellan texternas allvar och det sorglöst dansanta. Med avstamp i det sena 80- och det tidiga 90-talets Madchester-scen går det helt utan vidare motstånd att plocka ut både den ena och den andra genrespecifika beståndsdelen ur Service Station At The End Of The Universe. Som vore det ett blandband, till lika delar bestående av all den musik som givit England dess orubbliga status som musikhistorisk galjonsfigur, och den hjärtligaste vardagspoesi som John Cooper Clarke ännu inte skrivit.