Upptakten av januari tycks vara för musikdistribution
vad juni, juli och augusti är för nyhetsväsendet. Det råder lite torka. Än går
det exempelvis om ett par veckor innan den mångsysslande och på alla sätt
positivt säregna artisten och aktivisten Damon Locks släpper sitt nya album List
of Demads, som för undertecknad innebär någon sorts avstamp på musikåret
2025. Därför har jag tillbringat det här nya årets två första veckor i samvaro
med mycket av den musik från i fjol som jag inte hann med, eller som av någon anledning
gick mig förbi. Bibios stämningsfulla och väldigt fina PHANTOM BRICKWORKS (LPII)
hör till den tidigare kategorin, The Longest Night av Abstract Crimewave
till den senare.
Bandet Abstract Crimewave, som består av den i
sammanhanget synnerligen namnkunniga duon Björn Yttling och Joakim Åhlund, gick tidigare
under namnet Smile. Det plötsliga namnbytet, som trädde i kraft i samband med vårens
singel ”The Gamber”, kommer sig enligt Åhlund av att de – Åhlund och Yttling
alltså – sannolikt skulle komma att spela andrafiol till The Smile om de
fortsatte under samma namn. Så Thom York och hans kamrater fick behålla namnet –
Abstract Crimewave är ändå ett mycket bättre namn, som det hette i pressreleasen.
Jag är benägen att hålla med.
Bortser man får bandnamnsbytet är emellertid –
tack och lov! – det mesta sig likt. Abstract Crimewave är alltjämt, precis som Smile
var dessförinnan, Yttling och Åhlunds musikaliska sandlåda, där de fritt och okuvat kan experimentera
med all den musik och alla de ljud de älskar och uppskattar.
De åtta spåren på The
Longest Night drar följaktligen åt ganska många olika håll, inte sällan på
en och samma gång, men precis som på de tidigare Smile-albumen A Flash in
the Night (2012) och Phantom Island (2021) finns här ett
sammanhållande kit i form av en omisskännligt upprymd skaparglädje. Det låter
som om de två låtskrivarna och producenterna har haft väldigt kul tillsammans, och
det färgar av sig; det är praktiskt taget omöjligt att inte svepas med under
den knappa halvtimmen som utgör albumet.
Celebra gäster som Chrissie Hynde (The Pretenders),
Gustav Ejstes (Dungen) och Lykke Li avlöser varandra och bidrar alla med varsin
ganska utmärkt sånginsats, men trots det är The Longest Night som allra finast
i sina instrumentala stunder. Inledande ”Heading Out” och avslutande ”Dödmansgrepp”
bidrar båda till ett varsamt och tillbakalutat ramverk som etablerar den
rymliga ljudbilden och som effektivt bär upp den självmedvetet spretiga
atmosfären. Lägg därtill finstämda ”Dämba Träsk” och albumets mittpunkt, den minimaliska
”The Lighthouse”, som skulle kunna tjänstgöra som vaggvisa på valfri rymdstation
i (och utom) vårt kända solsystem, och du har ett album vars egentligen enda
brist är dess begränsade speltid.
Det är inte utan att man vill ha mer när det är
slut.
